Vi har skrivit det förr – och vi skriver det igen. Nu har den ”löpande” bloggen på dessa sidor nått över 500 inlägg, och det är självklart så att om Hedniska Tankar år efter år ägnat sig åt bloggande på WordPress sedan December 2014, så kan alla inlägg inte vara lika bra – eller lika dagsaktuella hela tiden.
Medräknat den här bloggens ”förhistoria” – under lite olika namn, på olika ”sajter” har vi närmast konstant – dvs VARJE DAG yttrat oss bloggande om Hedendom, Kultur, Asatro och Samhällsliv i Sverige sedan 2003, ungefär – och det gör oss mer eller mindre HELT UNIKA i den Svensk-Hedniska Bloggosfären.
Samfundet Särimner växer och frodas – men det är som ni alla borde veta vid det här laget ett Esoteriskt Samfund – endast för de invigda – och i skrivande stund räknar vi drygt 1000 medlemmar – medlem kan man bara bli på ”dokumenterat god vandel” och om man är ”a flock member in good standing” – och då är det på Livstid, helt utan någon form av utträde, eller andra petitesser. Endast och Endast Bara Särimner Himself, som är i Valhall – nu och Evinnerligen – känner till vår medlemsbas.
Du kan FORTFARANDE falla tillbaka på OSS. Vi ger ALLTID lite MER !
Mycket av det som sker här i Världen, är av vad man kallar Adiaforisk natur. Det lyser och skimrar till endast för en stund, men evigheten består trots allt – liksom Hedendomen och Humanismen. Varje dag återföds den väldiga Galten på nytt, varje dag går solen upp över Midgård. Vi Asatrogna Hedningar har inga Armbandsur, men ändå all tid som finns, kommer finnas eller har funnits. Urd heter det förflutnas Norna, Skuld är nuets – som alltid står i Skuld till det som varit, och Verdandi är framtiden, eller det vardande och det som varda skall – för så är det – rent språkligt sett. Wikipedia kan vi glömma, och även Sturlasson misstog sig – i det lilla.
Evig är Särimners kamp. Evig är makternas väg. Evig är Asatron – och vi gör enad front mot Monoteismen och Dumskan samt Hemskan. ”Ondska” är ju ett kristet begrepp, och kristendom eller Krystendum befattar vi oss inte med, ty det vore att tro på vad som bara är dumt och krystat. Om bara några dagar eller veckor är vårens städning avslutad, och då skall ni alla få skåda och se vad som är nytt i våra omfångsrika arkiv, denna Frejas månad. All vår visdom lär vi ut, med penna såväl som med trut.
GET RID OF THEM – And clean up this planet ! PROSPER and PREVAIL !!
Emedan Hedniska Tankars redaktion helt oförmodat fått sig en trädgårdstidskrift i sin brevlåda, noterar vi att man skriver om Prustrot eller Julrosor i detta blad – men det borde man inte ha gjort… Julrosen är starkt giftig i alla sina 4-5 uppenbarelseformer, och råkar vara den växt, som lär ha lagt Alexander den Store i graven – han förgiftades med en stor mängd rödvin, spetsat med extrakt från rötterna av Helleborus Niger, som var en känd läkeväxt i antiken – och förutom det så var han en suput, ja en fullblodsalkoholist redan vid 33 års ålder…
Låt inte öknarnas läror och folk förgifta ditt liv ! Tänk på den store Alexander, och hur hans trogna soldater tog ett sista farväl av honom….
Att namnet Oxläggor är äldre, inser man lätt av blommornas form, som liknar benet på en ko eller oxe. Så länge det förekommit boskapsskötsel i Norden, så har namnet Oxläggor också förekommit, och det är vanligt från Småland och längre norrut, ända till Tornedalen, där Gullvivan har sin nordligaste växtplats idag – även om också andra namn förekommer i sena dialekter. På franska heter Gullviva ”primevére” och ”primavera” är ju ordet för årstiden Vår på Italienska, som för evigt förknippas med Venus, Afrodite och alltså Freja..för dessa är ju Indoeuropeiska gudinnor, som funnits i minst 5-6000 år eller ända sedan mänsklighetens gryning. På Engelska heter växten ”Cowslip” och det namnet skulle komma av att den begärligt skulle ätas av kor eller boskap, vilket nog är osäkert.
På Botticellis ”la Primavera” dansar de tre Gracerna eller Nornorna tillsammans med Våren – som är Freja eller ”Vårfrun” på en äng, där det bland annat växer gullvivor..
Kajsa Warg skriver i ett berömt recept från sin kokbok att man kunde göra mjöd av den, och det är som utgångspunkt för mjöd eller vin, som Gullvivan varit mest vanlig – och fått sin äldsta medicinska användning – polacker och tjecker menar fortfarande att växten tillhör ”lekarna” (som det heter på Polska) och alltså läkarvetenskapen. Man har också påstått, att ordet ”Gullviva” skulle ha kommit av ”Gyllene” och ”Hviv” vilket skulle vara en skir vävnad för kvinnor att svepa sig i om våren, som en slöja eller ett medeltida huvudlin, men det kan ingen bevisa. Samtidigt betyder ordet ”Viv” eller ”Hviv”, ”Vif” kvinna i allmänhet på Norröna och nutida svenska samt alla Nordiska språk, även om de kristna som vanligt fjantar runt, och påstår att även detta ord skulle ha ”osäker härledning” vilket det inte alls har, eftersom det är känt sedan minst 800-talet. Tyskans ”weib” för kvinna är ännu äldre, och minst 300-tal, använt redan av Sueber och andra Germaner vid Rhen – och Sveberna hade enligt sagan täta band med Norden, eftersom de utvandrade därifrån.
Engelskans ”wife” eller ”wyf” – som Vikingarna sa när de var där – har också samma ursprung. Som vanligt missuppfattade Engelskorna saken, naiva som de var – och trodde att Nordmännen ville gifta sig, när de bara talade om kvinnor i största allmänhet. Några Engelskor kom att samleva med Nordiska krigare, och fick lära sig att tilltala dem med ordet ”Husbond” – som bara PIGOR eller trälkonor använder – och fick säga ”jaa husbond”, eller”nää husbond – inte i stjärten, snälla..!” ”så tätt som svinen blinkar” som man säger i Skåne. Och så kommer det sig att vårt Nordiska och svenska ord för ”man” eller ”make” (som betyder like, alltså jämlik) på engelska heter ”Husband” som i ”animal husbandry” än idag. På ryska heter ”herr” eller ”Sir” för övrigt ”Gospodin” vilket ursprungligen – på näver-brev med runor – stavades ”Hasbodin” och är det ord, som unga damer i Novgorod och Kiev fick lära sig att säga – kanske den hårda vägen…
Det är lätt att bli lurad, särskilt om Våren – Eller hur flickor ?
Varje gång jag hör rika Engelska eller Amerikanska kvinnor i London eller New York säga ”my husband…blah blah bla..” börjar jag gapskratta. De ställer sig själva på husdjurens eller pigornas nivå i samhället när de använder det ordet inför oss Hedniska, Asatrogna män – och de förstår inte ens ordets ursprung !
RÖDA gullvivor är en SPONTAN MUTATION som lär ha upptäckts av Linnés lärjungar på 1700-talet. Numera odlas de för plantering i trädgårdar.
På tyska heter Gullvivan ”Schlüsselblume” eller ”Nyckelblomma” vilket kommer sig av en ovanligt smaklös kristifikation, utförd med tvång på 1000- och 1100-talen. Precis som Frejas eller Friggs övriga växter tvångskristnades av intoleranta missionärer, utplånade man också minnet av vad GULLVIVAN egentligen var för något. Samma öde drabbade växter som Friggas mantel eller Daggkåpan, Gulmåran eller Freja Sänghalm samt Nyckelpigan – som också uppträder först i maj månad. Tyskans ”Maikäfer” betyder maj(skal)bagge – vi kallar arten för ”Nyckelpiga”, men i tysk slang betyder ”käfer” lustigt nog ”tjej, brud, ung kvinna (i allmänhet)”
Det var först den judehatande och åt folkmord på Polacker, alla Slaver och Nordbor vända 1100-talsnunnan Hildegard av Bingen (hon var nära vän med Konrad av Marburg, som var en av tidens hårdaste inkvisitorer och bödlar) som började använda ordet ”Himmelschlüsselein” eller ”Himmelsnyckel” om Gullvivan. Kristna sagor uppstod, om att en slug hednisk trollkarl skulle ha använt en knippa gullvivor som dyrk, och funnit en bakdörr till den kristna himlen. Sagan är fullständigt ologisk, eftersom ingen anständig människa – allraminst en Hedning – skulle vilja komma till ett sådant dödtrist ställe -men skåningen och Brännvins-experten Bengt Sjögren traderade i alla fall storyn på s. 143 i sin bok”Brännvinskryddor i Skog och Mark” (1975, ISBN 91-1-970382-1) De dumma kristna trodde, att St Petrus (som anses vakta himmelrikets nycklar) blev så rädd för den ensamme hedningen, att han tappade sin nyckelknippa istället – en ängladräng fick fara och hämta den nere på jorden – men se ! – då hade den redan förvandlats till ett präktigt stånd med gullvivor…
I Hohe Meissners berg i Odenwald – Odens egen skog – står Frau Holle eller gudinnan Hel ännu vid sin offersjö…
Man trodde ursprungligen att ”Frau Holle” eller Hel – ibland också förväxlad med Frigga eller Freia – som hon stavas på tyska – var en ”Schlüsselfrau” som likt Venus i Wagners opera om Tannhäuser med hjälp av en gullvivsknippa ledde in sina gunstlingar i ett högt berg, där enorma skatter vilade – och rika på guld kunde de sen vandra glada därifrån, enbart med de magiska gullvivornas hjälp. Detta var sagornas sätt att berätta, hur glad och fri från sorger människan kan leva, om hon vänder kristendomens dystra dödskult ryggen, och istället går ut i naturen och lär sig av vad hon ser – som hedningarna gjort i alla tider.
Bara om man ”gräver upp plantan med rötterna” eller plockar den för kommersiella ändamål blir det förbjudet, enligt Naturvårdsverkets hemsida, anno 2024. Lustigt nog är det också TOTALFÖRBUD för all plockning i Skåne och Hallands län, fastän blomman är ovanligt talrik där, precis som den varit i alla tider. I Närke är Gullvivan faktiskt Landskapsblomma, och kanske är det därför som just Örebro Län – märkligt nog ! – fortfarande har kvar TOTALFÖRBUDET från 1950-talets flydda dagar. Annars är Gullvivor inte alls någon ”rödlistad” art i Sverige, utan spridda över hela Europa och Eurasien – där stammen också kallas för ”livskraftig” men ”sparsamt förekommande” – och det är ju klart, jämfört med maskros eller rölleka, vitsippor eller så är ju gullvivan ”ganska” sällsynt – men odlad har den alltid varit – på grund av ängsbruket i gamla tider.
Gullvivan är spridd över hela Eurasien i två varianter – en Europeisk och en Kaukasisk underart – den kan odlas nästan VARSOMHELST på Norra Halvklotet… (bildkälla: Tjeckiska botanister på Wikipedia)
Härmed kommer vi in på Gullvivan som nyttoväxt och dess medicinska användning – som också går tillbaka till Bronsåldern, kanske ännu längre. En del av oss har blivit påtvingade lärdomen att ”Gullvivor är giftiga” och att de skulle vara minst lika farliga som Liljekonvaljer, exempelvis – av halvdebila kristna lågstadiefröknar, uppfödda på Socialdemokratiska floskler och 1960-talets ”röda sanning”.
Men – det stämmer inte. Gullvivans rot och jordstam är giftig i stora doser – det är sant – för att den innehåller kanske 5-8 % av såpliknande ämnen, som kallas saponiner, bland annat två ämnen kallade Primulaglandin A och D, som idag används bland annat i syntetiserade hjärtmediciner. Men – jämfört med Julros, Liljekonvalj, Gullregn och de flesta växter som förekommer i svenska trädgårdar lite varstans – utan varesig förbuds-skyltar eller varningstext – är Gullvivan knappast farlig alls – ifall nu ingen dåre eller barnunge med vett och vilja förtär hekto-vis av rotstocken – som ”smakar svagt av anis” – vilket redan Linné visste…
Blad – och rensade blommor – kan utan risk ätas som de är, eller beredas på olika sätt – den vanligaste användningen har dock varit att göra te av den torkade rotstocken emot bronkit, eller besvärlig rethosta – vilket man gjort i hela Europa norr om Alperna – recept finns bevarade i Sverige från åtminstone 1500-talet och framåt..
Överlevnads-experten Fil Dr Stefan Källman, som anlitats av Svenska Armén uppger på s 140 i sin bok ”Vilda Växter som Mat och Medicin” (ISBN 91-534-1690-2) att blad av Daggkåpa (som gjordes till ”bakteriedödande pulver” i 1960-talets skyddsrum) skulle kunna blandas med blad av Gullviva, och ge ett ”mycket bättre te än orientaliskt te” bara för smakens skull. Det är en konstig uppgift, eftersom minst två andra källor ur Hedniska Tankars medicinska bibliotek säger att man ska blanda de torkade Gullvive-bladen med ”torr Citronmeliss” – alltså Hjärtansfröjd på svenska – Anders Retzius ansåg att det var så i sin ”Flora Oeconomica Sveciae” (1806) för att få ett verkligt gott te, som också är sömngivande, svagt laxerande och urindrivande – men det är nästan de flesta svenska läkeväxter i sig…Condrad Quensel, som skrev sin svenska botanik år 1802 – alltså ungefär samtidigt – skrev att:
Fordom ansåg man denna växt vara värkstillande, sömngivande och ett säkert medel för slag. I synnerhet torde roten, som luktar likt anis äga goda egenskaper. I hushållningen känner man till ett smakligt vin som tillreds av blommorna med socker genom jäsning. — Roten lagd på dricka ger detta en god smak, och blommorna tilldelar brännvin sin vackra färg– I England och Holland används också de första bladen såsom andra grönsaker om våren till sallat.
Retzius höll inte alls med om det här med ”dricka” i betydelsen vatten, men menade att roten hade svag verkan emot hosta och ”fluss” i halsen – vilket stämmer. Anledningen till att man fridlyste växten under 1950-talet, var bland annat att Gullviva – sk ”Veris-pastiller” användes som halstabletter istället för Senegarot – som fortfarande ingår i ”strepsils” och många andra preparat som säljs på apotek – under både första och andra världskriget använde nästan alla Europeiska stater Gullvivor – odlade eller vilda – istället för importerad Senega.
Saponinerna och övriga ämnen i roten är slemlösande – vilket förklarar deras värde som hostmedicin vid torr hosta eller rethosta – men de har ingen hostdämpande effekt alls på allergier och liknande.
Torra, mogna blomställningar av Gullviva – ”självsår” sig gärna – om de får stå kvar i naturen… Det är bara att märka ut plantan med en pinne, och komma tillbaka.. Sedan kan man ODLA gullvivor på tomten eller balkongen (örten är flerårig)
Cajsa Warg rekommenderade ett stop (1,308 liter) väl rensade Gullvive-blommor (bara blommorna, inte det gröna hyllet !) till en kanna = 2 stop (2,76 liter) honung och åtta kannor (10,64 liter ) vatten. Med tanke på hur dyrt honung är idag, och hur många mjödrecept det ändå finns på nätet, kunde man lika gärna förenkla det hela litet, men behålla proportionerna, vilket är det viktiga. Antag, att vi tar 500 gram honung istället, vilket är ganska lätt att komma över. Ni behöver då 250 gram väl rensad gullviva, vilket inte är omöjligt att odla själv – och förutsatt att ni inte SÄLJER ert mjöd (kommersiell användning – ni kan bli jagade av svenska myndigheter i resten av ert liv !) och fyra liter vatten – vilket räcker till åtminstone Midsommar-mjödet – hur ni ska få tag på god mjödjäst (använd inte vinjäst – låt det spontanjäsa istället!) är dock en annan historia – jag råder er att tala med en van mjödtillverkare.
Målningen ”Cowslip Wine” av den brittiske konstnären Arthur Hopkins (1909) visar hur man under HELA den Viktorianska Eran och halva 1900-talet gjorde VIN eller MJÖD av Gullvivor ute i Europa – Här hemma har staten försökt FÖRBJUDA alltsammans, stödda av ett visst (S)-märkt kristet folk-förtryckarparti.. KNARK säljs nu på Tjärna Ängar eller i vilken förort som helst – och vi vet VEM och VILKA som kommit hit och säljer det…Ska det vara bättre det, kanske ?
Bladen ätes väl, men utan begär av Geten, Fåret och Hästen. De har för detta varit mycket använde till föda för människor, och njutits dels i Grönkål, dels stuvade, dels till sallat. man har även bakat in dem i pannkakor, men detta bruk har givit vika för andra grönsaker… — —
Det såkallade Oxlägge-vinet, som av em beredes, är en god, läskande och sund dryck. Det beredes på flera sätt med och utan vin —((Vitt vin, halvsött och inte torrt, torde vara bäst – men vilket vin som helst – rosé exempelvis – som är billigt nog och inte surt, går att använda –Hedningens anmärkning))– Fyra kannor gott källvatten (5,32 liter – 4 liter kan också räcka) kokas en halvtimma med fyra skålpund socker (1,7 kg eller 1,28 kg för en mindre sats) kokas så en halv timma och skummas, tages av elden och när det är så svalt att det är blodvarmt (alltså 37 grader) tillägges 1 kanna väl rensade Oxläggblommor, dem man i en stenmortel krossat, två till fyra sönderskurne Citroner, samt fyra skedblad god jäst, och sättes att jäsa. Efter tre dagars jäsning eller mindre, allt eftersom värmen är i luften, frånsilas allt genom en silduk, och blommorna pressas lindrigt.
Vätskan sättes på ett ankare (har man ingen trätunna, kan man ta en glasdamejeanne) vari jäsningsrum lämnas, och för övrigt bör man tillkorka och hartsa det väl. När det legat så i fyra veckor, avtappas det på buteljer…
Där hör ni nu, ack alla Ni Hedna samt Ludna – Gack ut och gör sammalunda, på det att ni må hava gott mjöd eller vin till Midsommar, ja sannerligen sannerligen !
Vi avslutar detta fina, poetiska och ack så sensibla inlägg i Freja Freya Freyjas namn – och för våra Valfrejor – alltså sådana som ÄR Freja därför att de själva valt det – med en liten sång, signerad av Finn Zetterholm och Bengt Sändh – på sin tid.
Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – det är vår nya sport – ja Finn Zetterholm – för – han har kommit bort…
Medan skrålande Muslimsk pöbel öppet visar sig på Malmös gator, det besinningslösa Judehatet växer i Sverige och Campus i USA ockuperas av idel fanatiska antisemiter, är det lätt att glömma att vi befinner oss i början av Frejas månad och tiden intill Midsommar, då Jorden borde ha fred. I Sveriges värsta ankdamm talar ”Magadan Magda” Andersson för att utesluta hela länder ur EU och väl snart även NATO, som om hon trodde att hela Världen skulle dansa efter hennes pipa. Det kommer inte precis göra EU eller NATO starkare, just i den stund vi behöver alla goda krafter för att stå emot det totalitära Ryssland.Det är så dumt, andefattigt och enfaldigt, att bara pöbeln i USA kunde vara ännu dummare.
Kom ihåg: ALLA de Abrahamistiska religionerna är DÖDSRELIGIONER !
Vi måste vända Ökenreligionerna ryggen, en gång för alla – och göra rent hus med varje form av kulturyttring, som kommer från dem. Sådan är Nidal Shokeirs slutsats. Skall den Hedniska, Västerländska och Humanistiska Civilisationen ha någon chans, så är det dags att en gång för alla lämna Ökenkulturerna åt sitt öde, och isolera dem. Översatt till svenska skriver Nidal Shokeir såhär, angående Mellanöstern och Världens framtid:
Tyvärr har verkligheten idag nått nya oöverträffade nivåer av eskalering, med ett framtida scenario som verkar mer nedslående än någonsin tidigare. Det råder en påfallande frånvaro av hopp. Trots oräkneliga tragedier finns det inga påtagliga tecken på optimism. Tvärtom, situationen fortsätter att försämras och balanserar farligt nära på gränsen till kaos.
De senaste händelserna, inklusive attacken den 7 oktober och de efterföljande konflikter som kriget i Gaza och relaterade har lett till understryker den flyktiga stabilitet som präglar regionen.. Krig och andra former av väpnade angrepp kan bryta ut när som helst. Den senaste tidens spänningar mellan Israel och Iran har ytterligare bekräftat omöjligheten av stabilitet i denna region under det nuvarande status quo.
Den grundläggande frågan som Mellanöstern står inför idag är den oroliga samexistensen av två motstridiga kulturer.
De kan samexistera motvilligt, men de är långt ifrån att mötas. — — Problemet i denna region är den påtvingade samexistensen mellan de som outtröttligt arbetar för framsteg och välstånd och de som enbart ägnar sig åt att sprida kaos och förstörelse. — —
Hur kan en livskultur samexistera med en dödskultur? Hur kan en kultur av måttfullhet och tolerans samexistera med en tsunami av extremistiska idéer, vare sig de är religiösa, ideologiska eller sociala? Hur kan konceptet om den moderna staten samexistera med logiken hos icke-statliga aktörer, miliser och bråk?
Uppriktigt sagt är dessa legitima och väsentliga frågor, men de sammanfattar på ett kortfattat sätt karaktären av den nuvarande huvudvärk som drabbar denna strategiska och viktiga region.I ljuset av allt detta måste vi fråga oss, efter alla dessa många år av på varandra följande elände och tragedier, hur länge kommer kulturen av demagoger och hycklare att få fortsätta att råda och dominera ödet och vägen för folken i denna region?
Hur länge kommer de högljudda och falska slogans som höjts av några av befolkningen i denna region att förhindra uppkomsten av hopp, optimism och möjligheter till framgång? Är det inte dags för människorna i denna region att få vila och sova gott, även för en liten stund, bort från spänningar och eskalering? Är det inte dags att hoppas och drömma om en bättre morgondag, som står i proportion till ambitioner? Är det inte dags att välja livet?
Så talar alltså en fransk professor i Statskunskap, och inför denna sommar kan vi också vänta oss en folkens fest i Paris, den HEDNISKA fest som heter Olympiska Spel, och som alltid varit präglad just av fred och ädel tävlan, men aldrig krig.
Endast HEDENDOM och HUMANISM kan rädda situationen. Varken kristendom, Islam eller Judendom har ett enda gångbart svar.
Välj Freja ! Välj den Nordiska Våren och Hedendomen !
I Göteborgs Botaniska Trädgård lär årets festival för Körsbärsblommor redan vara över. I Stockholms Kungsträdgård, däremot – blommade Körsbärsträden den 1 Maj – och nådde just idag sin kulmen. Blomningen är nyckfull, och trots allt dumt prat om klimatförändringar i våra media infaller den i år ovanligt sent – precis på samma datum som var det vanliga under 1980-talet. Förra året kunde Stockholmarna se samma Körsbärsträd blomma redan i Februari. Larmrapporter från ”Galna Gretor” torde vara fullständigt onödiga, denna första dagen i Blomstermånad, helgad åt Freja.
Foto: Copyright Hedniska Tankar, 2024-05-01
I Japan – Körsbärsblommornas land framför andra – är det sedan länge så att Meteorologerna träget publicerar data om trädens blomning från Okinawas öar i söder, upp förbi Kyushu och Shikoku till Honshu – huvudön – och vidare emot Tohoku – Japans Norrland och slutligen Hokkaido, där Japan tar slut och Ryssland börjar vid Sakhalin. I dagens Japan är firandet en hjärtesak, man håller picknick under träden, lika livat som på studentfester i Uppsala – det ska sjungas, drickas Saké och has ledigt en dag, när allt detta sker.
Men – för de som verkligen tror, för de som verkligen är Hedningar – också Asatron har ju liknats vid ett slags Nordisk Shinto – jag har nämnt likheterna många gånger förr – betyder körsbärsträdets blomning så mycket mer. Japanska språket innehåller två ord för en och samma blomma – Sakura och Ohka. Sakura är blomman i livet, i dess korta blomning, den som slutar med Sakura no Fubuki – ett snöfall av blommor, kronblad som i strömmar singlar ner mot marken – och Ohka är Körsbärsblomman i döden, bevarad som ett minne.
Det finns ingen motsättning i detta – om man är Japan. Man skulle kunna jämföra med andra centrala, kulturella begrepp som Honne och Giri – vilka också kan översättas – en smula oriktigt – som hjärtats väg, kontra pliktens. Inte heller där finns några motsägelser, för också Honne-Giri kan vara en helhet.
Foto: Copyright Hedniska Tankar, 2024-05-01
Under ett helt liv har jag – Hedningen – upplevt vårar, till bredden fyllda med Körsbärsblommor – och det kommer från ena halvan av min släkt. Jag vet inte varför vi valt att leva våra liv just så, men det är svårt att förklara vad körsbärsblommor faktiskt betyder för oss – i våra Hedniska Tankar, i våra mörkaste och ljusaste stunder. Det finns naturligtvis inget sätt att berätta släktens blomsterfyllda historia utan att också samtidigt berätta min egen – de flesta av mina läsare och läsarinnor kommer att avvisa vad jag just nu tänker skriva som den värsta formen av sentimentalt pjoller, en historia som inte angår någon – saker ni inte vill läsa eller påminnas om, hursomhelst.
Min gamle far- avliden 1997 – var alltid förtjust i körsbärsblommor. På hans sista arbetsplats fanns reproduktioner av Johan Krouthen – Linköpingskonstnären – han som ensam måste ha målat fler blommande körsbärsträd än någon annan konstnär i den svenska konsthistorien, och som av en ren slump råkade dö i slutet på min fars födelseår. Någon gång på 1970-talet bestämde sig min far för att plantera ett körsbärsträd på baksidan av vårt radhus i en Stockholmsförort. Jag vet inte om det står kvar, men det är inte otänkbart. Han prydde sitt skrivbord med en liten japansk porslinsstaty av tre apor – redan när han var några och tjugo, följde aporna från Toshugu Shrine, Nikko med honom – i form av en billig efterapning visserligen – hans andra hustru kom att dänga dem i golvet, så att en flisa flög av – och det var inte det enda hon slog sönder, hemma hos min far. En stor samling konstglas – svensk kristall – gick också i tusen skärvor, på grund av henne – och min far överlevde inte sin pension med mer än två månader – och den andra hustrun med knappt fyra. Vad hennes släkt angår, lever den förstås fortfarande, men jag erinrar mig de tre apornas budskap.
Den första apan håller händerna för öronen, och hör inget ont. Den andra håller för munnen, och kan följaktligen inte säga något ont. Den tredje döljer sina ögon, och kan såklart inte se något fel med vad de andra aporna i flocken faktiskt har för sig. För Buddhister, till exempel – har dessa apor blivit en symbol. Numera lär de också pryda svenska vinförpackningar, så att folk kan dricka sig asberusade – och bli alkoholister – precis som min fars andra hustru. Längre norrut i Tohuku – som befinner sig Norr om Tokyo – befinner sig Fukushimas prefektur, och så Sendais stränder. Min far var allt bra lycklig, när han mötte en delegation Japaner därifrån, mot slutet av sitt liv – av en ren händelse fick han en bit silke från Sendai – för om han alls förstod eller identifierade sig med någon kultur här i världen – på sin ålders höst – vill säga – så skulle det nog vara den japanska. När han väl dog, hade han sett ut en egen plats åt sig – på samma griftegård där Krouthén kommit att vila – tyvärr är platsen idag omgiven av en tät granhäck – men i bakgrunden växte – och växer – ett ungt körsbärsträd… Varje år, vid en viss tid – innan granhäcken växte sig för stor – kunde man inte se hans grav framifrån, utan att också betrakta det där körsbärsträdet. Han hade själv tänkt ut det så, och just där fick han vila. Det såg jag till. Dessvärre gravsattes hans andra hustru också på samma ställe, men i 36 år har jag ensam betalat, betalat och betalat till den ”Svenska” Kyrkan för den dubbelgraven – den andra hustruns barn har aldrig brytt sig om att lägga ut en enda sketen spänn för sin avlidna mor.
Hon dög till slut inte någonting till för dem heller, varken i detta liv eller nästa.
En kvinna ur min egen släkt, däremot – har alltid hetat duga. Jag har svurit en helig ed till just henne om att aldrig mer skriva en enda rad för mycket om hennes liv.
Scen från en av Tokyos parker…
Så länge hon vandrar här i Midgårds dalar, vill hon få vara ifred för sitt förflutna – men hon har också sagt mig, att det kan göra detsamma när hon är död. Östergötlands residensstad kom närapå att bli hennes hem, under 1990 talet. Hon var trebarnsmor, och hade en hel allé av körsbärsträd – eller i alla fall 6 stycken – som jag minns – framför sitt hus, någonstans söder om den staden. Mer än tjugo år senare lever hon ännu vid Öresunds stränder – i det som är släktens hjärta – vårt hem – den bit av Världen varifrån vi kommer. Nu har hon – ifall jag räknar rätt – mer än tolv träd att se ut över – från sin privata balkong – och om man inte kan skörda någon frukt från just dem, så ger de varje vår ett hav av blommor. Barnen är nu fyra, hon är längesedan mormor och farmor – och – som alltid – 6 år äldre än er Hedning, än mer Hednisk – då hon lätt råkar i vrede.
Vi mäter som förr våra krafter, så fort vi träffas. Ofta blir det inte, för på den tredje dagen kan det hända, att vi sparkar varann på smalbenen som under familjemiddagar förr – och sanna är Hávamáls ord om att ljuv lätt blir led, om länge man sitter, borta på annans bänk. Men av all min släkt är hon mig kärast, därför att hon har fått utstå mest – och ändå överlevt.
Hon stod med mig under det första körsbärsträdet, det där året – 1978 – och hon svimmade och föll till marken under det. I den stunden var hon svag och bräcklig, hennes kropp så lätt – som en fågels. Er hedning vill inget säga om hur hon såg ut, vad som hänt den kvinna, som är min allerkäraste syster. Jag trodde jag skulle mista henne där och då – men nej då – hon lever än, kör bil och kan göra 90-graders svängar med hjälp av handbromsen – håller man exakt rätt fart så går det bra. Folk tycker jag är konstig som går för hand, ror för hand, seglar utan motor – undviker alla former av privatbilism och aldrig skaffar mig en motorcykel – som hon gjorde. Redan på nittonhundratalet bytte hon ut motorcyklarna emot hästar, och nöjer sig numera med en hästkraft i taget – utom när hon har ett behov av att likt Freja i sin falkhamn röra sig snabbare, fortare, längre och högre.
Hávamál lär oss – i sin 163:e och näst sista strof – om den artonde runan i ”Runatal Odins” och i den sista halvstrofen att:
– allt er betra, er einn of kann; þat fylgir ljóða lokum, -nema þeiri einni, er mik armi verr, eða mín systir sé.
Allt är bättre, som bara en man kan – Det följer av sångens slut förutom den enda som i mina armar var eller jag som min syster såg.
Den artonde runan är Eh, hästrunan – och där slutar Runatal i alla bevarade manuskript från Islands forntid. Frigg – har man sagt – känner ensam Odens hemligheter, och det han inte kan yppa för någon – eller den enda kvinna han någonsin sett som sin syster – Freja är hennes namn – så tror ändå de flesta bland de allvarsamma kvinnor och män, som ännu läser och tolkar Eddans ord.
Lätt faller körsbärsblommornas kronblad.
Sakura – Ohka. Liv och död, sammanflätade till en helhet. Ett enda ögonblick av klarhet, minnen av något som var men inte är, framtid, hågkomster – återkomster.
Redan då är allt fullbordat. Räcker det inte för oss att få leva i ett nu, att få vara och ha varit människor – om så bara för en stund, en dag, en timme – den tid det tog att skriva detta inlägg – och ändå uppleva och skapa något vackert ? Mycket har man kallat oss Hedningar, javisst. Många namn har vi fått bära – men skönheten – är den också vår ? – när livet ler i blomlik Maj ??
Vad kunde en Svensk hedning mer begära – inga studentkörer från Uppsala eller Lund, inga skrålande människomassor, men en enkel och värdig hyllning till slut – som det är och skall vara. Vårens och Kärlekens eldar, brinnande i natten – inte trons vidriga paroxysmer från öknar, fjärran ifrån.
Jonsered är mera än en plats på kartan. Tor och Torslanda finns inom räckhåll, Onsalas halvö, Fjärås bräcka, Westrogothia – Västergötland…
En gammal herrgård – en prisbelönt park – ett naturreservat i Säveåns dalgång. Så enkelt och underbart kan livet vara. TV-programmet lär vara inspelat i samarbete med Warner Brothers, sägs det. För Hedniska Tankars del kunde det gärna få förbli ett ”stående” inslag, många Valborgsnätter ännu…
Då Frejas Månad, Blomstermånad har börjat i den Mälardal där Hedniska Tankars redaktion befinner sig, kanske den skulle vårda sig om allt det, som denna blogg har visat Kärlek till, genom åren. Vi har nyss firat Valborg eller Walphurgis – men för oss handlar inte det om några kristna helgon – och tjärdoft och manskap har vi också fått diskutera när vi tog upp Myklebust-skeppet från Nordfjordeid, strax söder om Ålesund, på Vestlandet i Norge. Vi fick en läsarfråga, som ledde oss in på sköldars placering på relingslister, och hur man löste detta förr i tiden – samt på skeppsrepliker i nära nog fullskala – i dagens Värld.
Så fann vi en bild, som förklarar hur det ser ut på Myklebustskeppet – väl inte en ”Drakkar” – men ett normalt Ledungs-skepp, fullt jämförbar med de största skeppsrepliker som byggts i Norge och Danmark på senare tid – vi tänker på Havhingsten från Glendalough samt sköldar på vikingaskepp– båda har de innehaft rekordtiteln som världens längsta rekonstruerade långskepp…
Som vi ser finns en utvändig relingslist, som sköldarna sitter placerade i – vilket är en ”listig” konstruktion, aldrig förr skådad – men en Hednisk Tanke, så god som någon. Väl har vi hört talas om moderna ”Solsköldar” (solfångare – 1 ensam sköld i aktern bara, klädd med solcell-panel för 1990-talets GPS:ers skull) på skeppet Viking Plym – en mycket gammal Gokstad-kopia i halv skala, byggd till Stockholmsolympiaden 1912 – men detta är en helt ny variant, som väl kan tänkas fungera, så länge skeppsskrovet inte lutar för mycket…
Annars ser vi här – ifall vi granskar bilden nedan mycket noga – ett av de största rekonstruktionerna av ”Mainzer Römerschiffe” – en skeppsreplik i full skala, icke-seglande – och från helt fel historisk period…
Som vi ser, sitter sköldarna på löstagbara ”ståndare”, invändigt skepps-sidan – och erbjuder bättre skydd – men ingen sådan arkeologisk detalj har bevarats till våra dagar, så vitt man vet... Ett besök på rätt museum i Maintz anno 2025 lönar sig för de intresserade – fynden därifrån är 42 gamla nu – och där kan man lära sig om såväl Classis Britannia, den Romerska Rhenflottan, och de flottexpeditioner upp emot Jylland, som skedde redan på kejsar Tiberius tid – Pytheas resa, Ultima Thule och Jordanes om Goternas stammar, Hallin, Bergio och många andra – på vad som kunde vara Halland och Bjärehalvön – för det är ingen förlegad kunskap – utan en högst påtaglig verklighet – för tyska geografer och marinarkeologer.
Visst är de antika skeppen från Medelhavets kulturer byggda på kravell, medan vi här i Norden bygger på klink – men varje detalj hos vana båtbyggare representerar ändå något mycket väl genomtänkt – nu som förr. Här ser vi en ”stilstudie” av några nitbrickor från Sigtuna Museum – och det var med hjälp av rostfläckarna från dessa längesedan upplösta skeppsnitar, som Myklebust-skeppets storlek kunde dokumenteras, lika väl som Folkvandringstidens Nordiska skepp från Sutton Hoo – de sjutton högarna på Englands kust.
En fyrkantig bricka på skrovets insida fäster mycket bättre emot skeppsborden än en rund. Man kan klippa till den ur uthamrat plattjärn, och använder man beck – en uppfinning bestående av ett hopkok på trätjära och kåda – den fanns redan på Neanderthalarnas tid – har man ett säkert skydd mot korrosion och rost – för nitskallen på utsidan av skrovet.
Sjömän kallar sina skepp och båtar för ”Hon” – ett uttryck för kärlek kvinnor, ja också till alla dessa svepande linjer, skurna i trä. De räknar sig som söner till Havskvinnan Ran, och vet att hon finns därute, vid Ranrike – en gång Bohusläns kust – och det stora havet i Väster…
Kristna och Islamister pratar ständigt om hur bra deras egna religioner är, och påstår alltid att deras religioner skulle vara så mycket kärleksfullare eller godare än alla andras. Men det stämmer inte alls, som den existerande verkligheten kan visa oss. Redan det senaste vansinnesdådet i Frankrike, eller attentaten emot värdefulla kulturföremål i Berlin motbevisar deras påståenden – och för övrigt – Med vilken rätt kan man alls säga, att någon religion överhuvudtaget skulle vara kärleksfullare än någon annan ?
Det tre ökenreligionerna snobbar med att de har ett kärleksbudskap. Detta budskap ska vara något i stil med ”älska din nästa”. Nu bevisar ju dessa monoteister dagligen att de inte älskar sin nästa eller för den delen med sin nästa. om de gjorde det sistnämnda så skulle det varit ett ändlöst ”nuppande” och intet skulle bli gjort.
Det är lätt att raljera över monoteismen i sin abrahamitiska prydno. Men faktum är att de inte har en enda kärleksgudinna, de kristna har förvisso Maria men hon är ändå bara en blek kopia av en riktig gudinna. Alla polyteistiska religioner har gudinnor och alla har vad man kan kalla en kärleksgudinna. Främsta av asynjorna är Freja och hon är förvisso inte bara kärleksgudinna utan en hel del annat, men hennes funktion som kärleksgudinna är den viktigaste.
Kärlek hos monoteisterna är ett medel att tjäna gud, hos hedningarna är kärlen ett mål i sig. Med dessa rader anser vi att hedendomen har ett finare och bättre kärleksbudskap än monoteister som skriker högt om någon har sex utanför äktenskapet, ännu ett bevis på att kärleken inte står så högt hos dessa men väl kontrollbehovet!
I Valborgs eldar ser vi Freja – Vanernas Dis eller Vanadis, som härskar över Maj månad, den vackraste tiden på året
Det har också funnits och finns fortfarande andra hedniska traditioner än Valborgsfirandet och Majdrottningarna, som jag skrivit om förr om åren. Vi har kampen mellan sommar och vinter, illustrerad i en dust eller envig mellan ”Majgreven” och ”Vintergreven” – något det skrivit hela uppsatser om – men något av det mest underliga jag sett på senare år är Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet, en avhandling som helt förnekar alla källor före år 1500 och väljer bort dem – ett mycket underligt sätt att bedriva vetenskap på – ifall en forskare bara väljer källor hon ”gillar” är resultatet knappast vetenskap…
På kontinenten och i resten av Europa har man alltid tyckt, att den kamp mellan Vinterns och Sommarens representanter och Frejs gestalt, lätt kamouflerad till ”Majgreve” med gröna blad i sin krona, och ridande en yster häst är mycket mycket äldre än medeltiden, och snart är det också dags för Frösgången över åkrarna, och firandet av ”Sankt” Erik, som ju ursprungligen var Yngve-Frej han också.
Striden mellan Frej (Sommaren) och ”Vintern” enligt Olaus Magnus historia om de Nordiska Folken, 1555
Vad alla de här riterna har gemensamt, är iscensättandet av ett slags kultiskt skådespel, liksom vid Midsommar, då man firat Frej och Gerds bröllop – ni som är obevandrade inom Asatro måste observera att det är Frej och Jordgudinnan det gäller, inte hans syster Freja – men det är hon som ensam äras vid Vanadisblotet….
Själv tycker jag det är synd att några sådana hedniska skådespel inte förekommer så ofta nuförtiden, särskilt inte detta oår, drabbat av Corona, men jag minns den tid då jag själv redan på 1990-talet satte upp ett slags pjäs om Gudarnas bröllop i Tyresta naturreservat söder om Stockholm – och det var med ett riktigt bröllopspar som skulle gifta sig den gången, även om det äktenskapet inte hörde till de bestående. Man säger ju att ”den som varit Blomsterbrud, ej bär riktig brudeskrud” eller att den som iklätt sig Frejas roll, har svårt att bli gift i Midgård eller i den rådande verkligheten – något av det gudomliga kommer alltid att låda vid henne, och det stämde också vad den kvinna det gällde den gången nu anbelangar.
Frej och Gerds bröllop om våren, Iduns äpplen och Skörden, illustrerade av en engelsk konstnärinna
Jag minns att jag i mina teaterplaner den våren fick hjälp av en man, som kallades Kardinal Kaos, ty han var känd för att driva med de kristna, och för övrigt en icke oäven teaterregissör. Han led av en obotlig sjukdom, som fick honom att åldras i förtid och bli sjukpensionär, och numera finns han sorgligt nog inte bland oss längre – själv saknar jag honom – för han var en sann vän och som vänner skall vara.
Kanske återses vi bortom Midgårds dalar, kanske inte – men efteråt sa åhörarna att min pjäs och jag själv varit vacker – mycket har man i sanning kallat mig för, och mycket blir jag kallad än av de som är kristna moralister innerst inne och hedningar bara till namnet, men aldrig till gagnet – och deras sort finns ju nog och övernog.
Emellertid, för någon vecka sedan fick jag mig snabbt tillsänd Vilhelm Mobergs ”Gudens Hustru” från ett känt antikvariat, och det är en hednisk kultkomedi som heter duga. Det är mycket synd att den pjäsen inte spelas numera, för den är både välskriven och respektfylld emot hedendomen, vilket få om ens någon pjäsförfattare är numera, men Vilhelm Moberg skrev sina texter med stor känsla för poesi, svenska språkets inneboende skönhet – när det behandlas rätt – och framförallt med en stor kärlek till Asatron och det hedniska, eftersom han framställde det på ett helt annat sätt än det vanligen brukar framställas i teatervärlden.
”Riksteatern” satsar detta år på ”Christian Belittlement” eller kristet förminskande när det är som värst…
Jag har skrivit för er om begreppet ”Christian belittlement” eller Kristet Förminskande, och hur moderna teatermakare hela tiden försöker förlöjliga våra gudar och vår tro, och utsätta den för öppet hat och hån. Ofta görs det här under en mask av självpåtagen ”modernitet” eller såkallad ”fri bearbetning” – något som blir allt vanligare och vanligare på teatern nuförtiden.
Man skarvar, kortar ned och vanställer kända pjäsförfattares texter till rent vansinne, lägger till än mer själv – repliker utan kvalitet – och låter sedan William Shakespeares ”Hamlet” till exempel, spelas av feta Etiopiska Dvärgar i 50-tals kostymer med miljön hämtad från en bensinmack utanför Säffle, och sedan säger man ”jamen detta är Shakespeare, detta är stor teater” fast vad man hittat på, är ren djävla dumhet.
Ett av de allra värsta exempel jag sett i år utgörs av någonting, som man inbillar oss skall vara ”Riksteater” och som nu dessvärre spelas via Internet – jag tänker inte länka till skiten, därför att den innehåller ren, rå rasism riktad emot oss Nordbor – Pjäsen ”Innan Jorden blev rund” innehåller lögn på lögn, förvridningar och vanställningar av vår tro – man påstår redan i inledningstexten att ”Gudarna skapar problem” vilket är ett uttalande fyllt av kristna fördomar – och dessutom insåg Nordborna mycket väl att Jorden är rund och inte platt – det var de kristna som kom med den lögnen – för som alla sjöfarande folk såg de skepp försvinna ned bakom horisonten när de var till sjöss, och kunde förstås dra den självklara slutsatsen att jorden var krökt utifrån det – dessutom beräknade matematiker som ”Stjarnar Oddi” och Erathostenes jordens omkrets med häpnadsväckande precision.
Det kunde man också göra redan från Stenålderns megalitmonument, om ni vill veta…
”Vi hade tänkt att sätta upp en PJÄS på Stora Teatern – detta är till exempel en LUFTVÄRNS-PJÄS, men den STÄLLER BARA TILL EN SJUDJÄKLA SCEN… ”
Vilhelm Mobergs pjäs, däremot innehåller så mycket hedniskt stoff, att den är det närmaste man kommer en ren lovsång till herren Yngve-Frej själv. Handlingen tilldrar sig i Värend, den del av Småland Vilhelm Moberg själv kom ifrån, och är hämtad från den Isländska sagatåten om Gunnar Helming och hans resa till Sverige.
Vilhelm Moberg undgår också skickligt den fallgrop, som mängder av pjäsförfattare före och efter honom hela tiden fallit i – Hedendomen och Asatron framställs alltid som ond eller enfaldig, och kristenheten hyllas på ett ensidigt och förljuget sätt – redan Petterson-Berger gjorde det misstaget i ”Arnjot” – ofta är man inte långt borta från 1800-talets skolplanscher, med sin Ansgar-idyll, så menlös att den bräker…
I Nära 200 år har vi tvångsmatats med förljugna, idylliserande skildringar av kristnandet, som inte har det minsta med sanningen att göra… Gudahov brändes och skövlades hänsynslöst, människor mördades för sin hedniska tro…
Istället innehåller Mobergs skildring av en torr och mycket kall vår i Värend mycket som kan betraktas som äkta, både galdrar och ”majvisor”, hedniska ramsor och ordstäv, men utan att vara skrivet på bygdemål, utan på allmängiltig, hög och naturlig svenska. Han skrev pjäsen under andra världskriget, och låter Gunnar Helming vara en högst motvillig kristen missionär, som blivit utsedd att offras till Frej efter att ha motsagt Sveakungen på tinget, efter vad vi – åhörarna – förstår – och i pjäsens början dyker han oförmodat upp i en skog i Värend, där fem Smålandsjäntor går och letar efter sina kor…
Här syns pjäsen i första upplaga med dedikation från författaren…
Kvinnorna berättar om Frej, den store guden, och Moberg sjunger ut om vad som också måste ha varit hans egen tro, för särskilt kristen var han ju aldrig:
”Lyss ! Lyss nu noga !
Om våren stiger han med det stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar och hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen…
Så går sommarn, han sjunker och krymper och kallnar. Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker gulnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta. Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan.
Men när det stora ljuset hunnit fram där östanom, då stiger han åter opp i sin härlighet. han växer och värmer och glänser. Han kommer tillbaka till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes !”
Moberg skildrar i sin pjäs hur Ingegärd, den yngsta av flickorna, ”omedveten om mannens älskog” efter vad de äldre av dem säger, träffar på den flyende Gunnar, och säger insiktsfullt att han ändå inte kan undgå Frej, för ingen undgår sitt öde. Så blir det också. I byn kastar Locke, en korrupt gode – Ville Moberg hatade präster och överhet – lott om vem som ska bli Frejs brud, och lotten faller förstås på Ingegärd, vilket får hennes mor att närapå spricka av stolthet – för se sådana är Småländskorna…
Gunnar gömmer sig inuti Frejs heliga bild, och kommer – medan han funderar vad som är värt att offra livet för – alltid får man offra sitt liv ändå – antingen via ond bråd död inför sin fiendes vapen, eller genom ett långt liv fyllt av mödor och arbete – att bli buren in till det brudgemak där Ingegärd väntar, vilket får Moberg att skriva både sant Hedniska besvärjelser, bröllopskväden värda att minnas, och på sidorna 118 – 121 – som han tydlige fäste stort avseende på i sin personliga dedikation (se bevisen ovan !) detta:
”Vår Frej ! I frukt och korn har jag smakat ditt blod !
Du som spräcker åkerns tjäle ! Du som väcker kornets groe ! Du som spränger kvistens knopp – Du som öppnar blommans krona – du skall öppna mig, din brud !”
Varpå Gunnar Helming, som förstås också är Moberg själv, får svara;
”Du kvinna – av jordens saft, av mullens djup; av åkerns alv – av kornets gyllene kärna – du offrar mig din mark, dina fält , de jungfrugöna, bröstets korg med de hullmjuka frukter, och skötets röda dunkel. Det är kvinnans gåva, som du bjuder. Så säger du i månans natt till min ungdom att stanna..”
Mobergs högstämda text, om mannens och kvinnans förening – Himlens och Jordens makter – fortsätter sida upp och sida ned i en verklig Frejs och Gerds besvärjelse, som endast sanna Asatroende kan förstå och fatta – och till slut träder Gunnar – nu i den tidigare gudabildens kläder – fram inför folket och BLIR verkligen Frej i allas uppenbara åsyn, medan Locke – den korrupte goden – blir påkommen med att ha ätit av Frejs offrade blotmat, men storsint nog skonas, mot att han avstår från sitt ämbete – för gudar måste, förklarar den i guden omskapade Gunnar, vara storsinta och givmilda – och efter ett livgivande vårregn slutar pjäsen med att Frej och Gerd i människors gestalt drar vidare i vagn, under hoppets skimrande regnbåge.
Bara en Hedning skulle kunna skriva sådant, och det är allt bra synd att Mobergs pjäs inte spelas betydligt oftare, som sagt. Mycket av vad som ingår i den, skulle kunna ingå i hedniska ceremonitexter rätt av, och överglänser allt vad ”modern teater” heter. Pjäsen förblir en klassiker.
What is the Rune of Courage ? For which some will figth and die ?
What is the Rune of Courage ? For which only the brave will try ?
It’s a simple little thing that we wear But a thing that not just anyone can share.
You must study, and work and learn just to earn the rigth to the Rune of Courage !
What is the Rune of Courage ? It’s sweat and blood and tears It is the work of a lifetime, and many years.
It’s a thousand years of struggle For which the blood of nations were shed. Our forebearers toll on history’s scroll Written in bright lines of red.
And it is only a posthumous honour
What is the Rune of Courage ? – Well, my friend… – If you do not know by now, Then, I cannot tell you !
– Hedningen, 2024-04-25, ganska så fritt efter en sång av Barry Sadler, 1966.
Bindrunor fanns redan tidigt i historien, och sträcker sig ända tillbaka till Runskriftens uppkomst, antydd i Cornelius Tacitus ”Germania” och bevisligen existerande redan på 300-talet enligt vår tideräkning. Man har sagt, att de två Reid-runorna med talvärdet 4, samt Odal-runan med talvärdet 22, Ing-runan med talvärdet 21 och Is-runan med talvärdet 10 – för så räknar man när den äldre runraden används på esoteriskt vis, tillsammans skulle stå för begreppet ”mod” – även om denna bindruna är en sentida skapelse. Hela Bindrunan har talvärdet 57, eller 3 gånger 19, alltså Asarnas Ass-runa multiplicerat med Laug-runan – som står för rinnande vatten – eller – om man så vill – 5 + 7 = 12, den 12:e runan är Pertha, som bland annat står för sten, mineral och orubblighet – samt årets 12 månader. Gör av detta vad ni vill, gott folk, men kanske är då mod detsamma som Asa-kraftens aldrig stillastående flöde över tidens gång, år, decennier och en hel livstid igenom.
Idag firar jag själv – och ett dussin eller en tropp män som då var med mig i Österled – 20 års minnet av 28 April, 2004.
Det skulle lika gärna ha kunnat vara en dag som inträffade för tusen år sedan, för så känns det faktiskt – även om jag minns alltsammans, varenda detalj, landskapet, fågelsången, våren i Ukraina det året – och sedan dess har jag aldrig lämnat den by, som fortfarande heter Zmievka, Gammalsvenskby – eller Gross-Schlangendorf för Volgatyskarna – och som en gång var belägen uppströms Aifurs forsar – för det var så våra förfäder benämnde den sista stora forsen i den väldiga floden Dnjepr just så. Herodotos, den gamle greken som många kallar ”Historieskrivningens fader” kallade floden för Borysthenes, och berömde den för dess klara och kalla vatten. Han skrev också att den rann upp i ett land i norr, där det föll snöflingor stora som handflator från himlen.
Babords åra längst akterut är ”taktåran” vars uppgift är att agera ”riktkarl” under marsch…
29 April 2004 var en särskild dag. Jag stod och talade med en medlem ur familjen Annas – hans förnamn hör inte hit, och för övrigt är det bäst att inte nämna det på Internet i dagar som dessa. Byn Zmievka eller Gammalsvenskby innehöll då – den dagen för tjugo år sedan – cirka 400 mer eller mindre svensktalande personer – en del – också en ung kvinna som en tid förra hösten befann sig på den ryskockuperade östra stranden – talade faktiskt svenska perfekt, och bland dem fanns också min sagesman. Han var vid den tiden några och sextio år fyllda, men idag lever han kanske inte mera – han borde vara långt över de 80 nu. Bara cirka ett hundratal mycket gamla och fattiga människor bor idag kvar i byn – som sedan Chersons befrielse 19 November 2022 befunnit sig under nästan konstant eldgivning från den ryska sidan.
Från slussen vid Nova Kachovka. Den hade en fallhöjd på dryga 11 meter, innan Ryssarna sprängde sönder alltihop. Vinden från Svarta Havet som koncentrerades genom slusskammaren när slussporten gick upp var något att minnas – det var 7 Beaufort eller styv kuling…
”Du måste förstå” sa min Ukrainske sagesman till mig – ”Att ryssarna är ett helt annat slags folk. Det är gott nog för oss att träffa på landsmän, men ryssen tänker annorlunda, handlar annorlunda och är annorlunda. Så ÄR det bara – och du gör bäst i att aldrig någonsin glömma bort det. De har en annan kultur, ett helt annat slags mentalitet, medan Ukrainarna liknar oss svenskar…”
Och jag svarade ingenting, för jag trodde honom inte. Allt det där var ju med utgångspunkt av 1947 års erfarenheter, Stalins terror, Kommunisterna – som ännu sitter i Sveriges Riksdag – och allt det andra. Inte kunde väl historien upprepa sig ? Inte kunde väl Rysslands ledare vara så dåliga ?? Ärligt talat, det finns ju ändå sådär 175 miljoner ryssar i Världen, eller Ryska medborgare och medborgarinnor – inom Rysslands geografiska gränser eller utanför – och så onda kan de väl inte vara ? De känner väl kärlek som vi, har barn och familjer som vi – och bebor väl ändå samma klot, så nog måste de väl vara humanister och hedningar, de också ?
Och så har det fortsatt. SÅ FEL JAG HADE… Totalt och ohjälpligt fel. Jag hade velat tro på freden, javisst – MEN DEN INFANN SIG INTE – och det finns ingen ursäkt för svensk naivitet, det finns ingen ursäkt för historiska misstag. Att hela Svenska folket misstog sig, liksom våra ännu naivare politiker förändrar ingenting.
Både ryssar, diverse ”frikårer” av ganska obehagligt och folkrättsvidrigt slag har – liksom den reguljära Ukrainska Armén och dess frivilliga från andra länder – åberopat sig på Runorna och Asatron – egendomligt nog – och som alltid har vissa symboler kommit att missbrukas. Inte heller det ändrar någonting, inte i sig – inte i det krig som ännu pågår.
Det är inte, kan inte vara och kommer inte vara Sveriges uppgift att ingripa för någon ”tvåstatslösning” eller fortsatt Islamisering av vårt eget land – trots att vi nu har SVT och andra Riksmedia samt Politiker och en mycket aggressiv grupp av islamister inuti vårt eget land som hela tiden driver denna agenda.
Vi är ändå Européer, och till sist handlar det om vårt eget Europa, vårt eget Norden – och våra landsmäns överlevnad.
Kollegor, som aldrig kommit tillbaka. De som kom tillbaka från s-i-n-a resor i Österled, trots allt – och Jan Majlard, den sk ”sportjournalisten” på SvD – som upprepat Rysslands propaganda och spottat dem alla i ansiktet, vid Azovstals fall, 2022. Jag tänker på alla andra hycklare, floskel-makare, propagandister, ”nyttiga idioter” i Putins ledband – I Sverige eller på andra sidan många hav. Och på de totalidioter, som säger sig tillämpa någon ”forn sed” fast deras hyckleri når över alla gränser – för vem var det i den hedniska rörelsen här hemma, som först ställde sig på Ukrainas sida ?
Jo, det var jag själv – med mina Hedniska Tankar – och mina kamrater. Nu är jag gammal vorden, och förhindrad att strida – för med två genomlidna blodproppar i höger ben, och ett hot om slopat Medborgarskap för varje ärlig svensk, som ställer sig till Ukrainas förfogande – annat än i helt civila organisationer – så är det ingen nytta med resor Österut, för min del.
Krig och Konflikter – av alla slag – tvingar människorna att ta ställning, och välja sida. Det är så det är – och så har det alltid varit, hela den mänskliga historien igenom. Allt jag kan säga er är att sedan 28 April 2004, vidpass klockan 1030 på morgonen, så är jag också Ukrainare – Europé, samt för evigt Asatroende Nordisk Hedning – och Humanist – fast kanske inte alltid i den ordningen – och Hedning har jag ju egentligen varit alltsedan födseln.
Jag kan bara förakta vissa människor i det land jag tyvärr bebor för deras indolens, brist på medvetenhet och brist på initiativ, om inte annat. Jag föraktar dem, därför att de väljer måttlös Islamism och föråldrad Monoteism framför Humanism, och stöder det värsta slödder vi har i vår Värld istället för att stödja ett fritt Europa – vilket faktiskt måste få gå före – eftersom det ändå är även Sverige och Nordens framtid det pågående kriget i Österled gäller. Var och till vem skall våra få sjukvårdsresurser koncentreras, var gör de mest nytta ? Svaret talar fortfarande till Ukrainas fördel och Gazas nackdel – tyvärr – för de få resurser Sverige har kvar, räcker inte till att lösa båda uppgifterna samtidigt. Sådan är den bistra sanningen.
Ingen kan göra allting, och man kan fråga vad nytta ekonomiskt bistånd har i ett krig som ännu pågår, och där återuppbyggnad inte kan ske – eftersom varje försök att skapa ett fungerande samhälle vid Dnjeprs nedre lopp ser ut att vara omöjligt. Men striderna pågår ännu vid Krynky på andra sidan floden, och de Ukrainska soldaterna håller ändå ut.
Låt oss hoppas på deras seger, och ljusare tider i det land som en gång var Gårdarike, och som en gång också var vårt.
Nu – kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inte något tredje!) – mes amis, citoyens et citoyennes – kan HT avslöja, att Sagastads-Muséet på Norska Vestlandet åter fått sin kopia av Myklebust-skeppet i sjön – och obekräftade uppgifter som kommit oss till handa, säger att man planerar en segling till eller i Medelhavet, okänt vilket år. I tider som dessa, när svensk kultur och historia inte längre värdesätts i sitt hemland, och inte ens Roskilde-muséet i Danmark med sin förnämliga samling av skepp planerar några långfärder mer, är det Norrmännen som tagit över ledartröjan när det gäller byggandet och seglandet av stora långskepp. Det finns dock andra projekt på gång i utlandet, bland annat i Normandie – som ju har ett arv från oss Nordmän att förvalta. (Se för övrigt rubriken ”rekonstruerade vikingaskepp” här ovan för mer fakta om Myklebust, och andra nutida seglande kopior av Vikingatida skepp)
Hur långt man ror, innan man ”viker” och alltså byts av vid åran och låter näste man ta vid varierar såklart, dels beroende på hur stark man är, och vilket väder som för tillfället råder på sjön, men under mina seglande år på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet (1997-2021, 25 somrars erfarenhet, helt eller delvis) har det aldrig varit mindre än en timme och minst en full distansminut, inte ens i den hårdaste motvind eller den grövsta sjö – dyningar är en sak, men är sjön kort och krabb, bör våghöjden aldrig vara mer än 3 meter. Skulle vinden vara mer än 10 Beaufort eller 25 meter per sekund har de flesta moderna besättningar i sådana här båtar inte på sjön att göra i alla fall, men våra förfäder kunde åtskilligt mera, och visste bättre hur man seglar. Norrmännen är styvare seglare än Danskarna, än idag – och Svenskar är allra sämst – till och med Ryssar, Ukrainare och Balter är bättre på att ro, seglar och arbeta om bord än svenskarna, som nästan allesammans har vansläktats, blandats upp och förklenats.
Vikingatidens män var inte ”pirater”, ”slavhandlare” eller något annat. De var väl tränade krigare i yrkesarméer, redan på 800-talet; och fullt jämbördiga med vilken samtida kultur som helst.
Westerdals romaner och annan skit, duger inte ens att torka upp i Krapparummet med – om ni vet vad ett ”krapparum” är…eller vad ordet ”crap” på engelska betyder. Krapparummet sitter där fallet går ned, och vet ni inte var det är – kan ni nog inte sätta segel, än mindre skota hem eller brassa..
Dåliga Internet-sajter i Norge påstår nu, att bara därför att 44 sköldbucklor skulle ha hittats i Myklebust-fyndet, så skulle det skeppet nödvändigtvis inte kunna ha mer än 22 bänkar – vilket är ett logiskt felslut. Det stämmer inte alls. Visst – sköldar satt ovan relingen (de släpade inte den undre halvan i vattnet) – men det säger inget om bänkarnas antal i förskepp eller akter, som man lätt kan inse.
Vi får räkna med en minsta besättning för ”Havhingsten fra Glendalough” om 64 man – alltså 8 x 8 – eller ett skepp som kunde ta 12 hästar (tänk Islandshäst, inte Shetlandsponny !) ombord – samt en maximal besättning om kanske 80 man – och en bevisad längd enligt arkeologin på 29,4 meter
”Harald Hårfager” räknade enligt norrmännen ”100 roddare” vilket är en betydlig överdrift, eftersom det rör sig om en ohistorisk 25-sessa – 56 man, eller ett 28 bänkars skepp vore mera sannolikt – men detta är fortfarande ett normalt ledungsskepp – INGEN ”Drakkar” eller ett drakskepp. Medtaget ”seglande personal” skulle ”Harald” minst ha 70 mans besättning, eller som mest kanske 96, givet sina 35 meter.
”Myklebust” har – i sin avkortade, icke-historiska version 22 bänkar på 30 meter, samt 6 meters bredd. Det är mycket klent med roddplatser, och i så fall får vi tänka oss minst 2 man per åra, om man vill komma någonstans i Medelhavet, eller på längre resor. Med 11 man för segelföring, och 1 skeppare får vi minst 56 man i besättning för henne med, och som mest kanske 80 – eller ”tio aettir” = ”en full centuria” i det gamla Rom, eftersom centurian bara hade 80 stridande män – men hos oss stred alla – och alla var fria män ombord – så var förhållandet också i Grekland, och på Romerska Flottans skepp – deras roddare eller ”Marines” var högt betalda, med ungefär 1,5 gånger solden för en fotsoldat, eller lika mycket som en kavallerist – som också hade en häst och en hel del utrustning att hålla reda på.
Måtte lycka och välgång följa våra Norska vänner på färden, och måtte inget kristet folk och andra fördomsfulla, som ingenting vet och ingenting kan göra sig det minsta besvär.
MYKLE OR BUST – HELT ENKELT !!
Riktiga skepp bygger man av fura och eketrä. Man ska ta Lärk till mast, och Granvirke till åror, Hassel till Dvergr och Snälla under Tofter, men aldrig aldrig Rönnträ ombord – Ty ”Rönn är Tors Bärgning”. Så är det, och så skall det evigt varda !!
Nu får denne kristne skitstövel antagligen 20 års fängelse och dessutom böter på upp till USD 200 000 – och antagligen skulle man väl belägga alla kristna i USA, inklusive den vittberömde Mr Trump med liknande straff. De är ju alla ”lika goda kålsupare” och ”lika mycket värda” enligt den svenska nomenklaturans slentrianbegrepp – så varför inte…?
Inte EN ENDA person blev allvarligt skadad, och det hela kan mycket väl ha iscensatts av AFA själva – även om vi kanske inte skall vara alltför konspirationsteoretiska. Men Statsministern skall förstås lockas att uttala sig om de ”onda nazisterna” ty de äro hemska ondingar ju, och onda hemskingar tillika – till och med Jimmie Åkesson säger sig ha blivit mycket mycket upprörd – fast ingen skadades… SÄPO, alltså Säkerhetspolisen i Sverige har om och om och om och om igen i sina årliga rapporter, alltsedan år 2000 ungefär, listat just AFA och de ”Autonoma” som en av de i särklass farligaste terror-grupperna i Sverige, förutom Islamisterna, som FORTFARANDE utgör terror-hot nummer ett… De Högerextrema är ”hot nummer tre” – men nu ska det gullas med ”Galna Greta” – och vi förutsätts stödja extrema Palestina-förespråkare tillika – för Malmös Judar är ju också ”onda” som vi alla vet- särskilt under Mellostrunt-pestivalen…
Ja, vad ska man väl säga ? Pack förblir pack, och Vänster-etablissemanget förblir de som styr allt vi får se på Statstelevisionen, allt vi får läsa, allt vi får höra – i alla våra ledande media. Man bäddar för mera Palestinier i Sverige, och en Putin-seger 2028 – för detta är precis vad våra Miljöpartister mfl vill ha. Sk ”Rådsgydjor” – ibland stavade ”rådgydjor” från ”Samfundet Forn Sed” deltog – och fotograferades – helt följdriktigt på flera av AFA:s aktioner i Stockholmsområdet redan innan 2019 – men de foton har HT:s reportrar för länge sedan överlämnat till Polisen, tillsammans med vad som är känt om ”toppskiktet” i denna förment hedniska organisation.
Varför vågar Mainstream media inte skriva ett ord om det ? Är Nomenklaturans glada gossar och lejda kreatur skraja, kanske ?
Hur var det nu med ”försvaret av demokratin” herr Statsminister ??
Låt oss motverka Rörbomber och Kristet Trams – Gaza ska utrymmas, för de har ingen chans !
Låt Quatar och Egypten ta sitt ansvar – för de grannfolk de ännu har…
”Med en enkel Paludan – På bemärkelse-dan” – Lagen gäller INTE lika för alla medborgare – och hur var det nu med ”försvaret av demokratin” under Regeringen Kristersson (eller om det nu var Kristen-son… )…if you listen to fools – THE MOB RULES !!
GET RID OF THEM – And clean up this planet ! PROSPER and PREVAIL !!
Hedniska Tankar 